Två år sedan Hirak-rörelsen i Marocko: Hundratals fängelsedomar stoppade protesternaعامان على الحراك في المغرب: مئات الأحكام بالسجن أوقفت الاحتجاجات*السويدية
Två år sedan Hirak-rörelsen i Marocko: Hundratals fängelsedomar stoppade protesterna
En fiskhandlares brutala död blev startskottet för en av de största proteströrelserna i Marockos moderna historia. Två år har gått och drygt femhundra fängelsedomar har fallit sedan dess. Rörelsens fäste, kuststaden Al Hoceima, står idag under sträng polisiär bevakning, och framtidstron har sjunkit undan för en allt större hopplöshet. – Min önskan är nu att rörelsens själ en dag ska väckas till liv igen, i en ny generation, säger aktivisten Nawal Benaissa.
Förmiddagssolen kastar ett gult sken över Amnestys huvudkontor i Marockos huvudstad Rabat. På väggarna i det lilla konferensrummet hänger bilder på kvinnliga människorättskämpar, uppmärksammade i Amnestys globala kampanj Write for Rights, som i Sverige kallas ”Skriv för frihet”. En av dem är Nawal Benaissa.
Idag är hon här för att ta emot en gul låda, full av hundratals uppmuntrande brev från aktivister över hela världen. Hon, den 37-åriga fyrbarnsmamman från Al Hoceima, blev ansiktet utåt för en av Marockos största proteströrelser i modern tid.
– När jag engagerade mig i Hirak-rörelsen hade jag inga politiska pretentioner. Jag deltog för att kämpa för mänskliga rättigheter. För rätten till utbildning och sjukvård. Allt det som staten säger sig värna. Idag har vi snarare bevis för det motsatta, säger hon.
Hirak du Rif – döpt efter arabiskans ord för “rörelse” – föddes i sviterna av fiskhandlaren Mohcine Fikris brutala död.
Kvällen den 28 oktober 2016 såg Mohcine Fikri sin fångst konfiskeras av polisen på grund av ett säsongsbetonat förbud. I desperation hoppade Mohcine Fikri ner i sopkompressorn där fisken slängts. På videor från händelsen ses han långsamt klämmas ihjäl, till chockade åskådares desperata skrik och böner.
Händelsen blev en katalysator för den desperation som sedan länge slagit rot hos befolkningen i Al Hoceima, en bergig kuststad insprängd mellan Rif-bergen i norra Marocko och Medelhavet. Staden tillhör en av landets fattigaste regioner. Arbetslösheten är nästan två gånger så hög som det nationella snittet, och infrastrukturen är kraftigt eftersatt.
Två av regionens viktigaste inkomstkällor är hemskickade pengar från diasporan i Europa och Nordamerika, och odling och export av cannabis. Men de har äventyrats de senaste åren, säger professorn och samhällsvetaren Khalid el Bekkari; en konsekvens av finanskrisen 2008, och omfattande vattenbrist i regionen.
– Trots upprepade löften om investeringar och satsningar har centralmakten i Rabat misslyckats totalt med att bryta marginaliseringen, eller ignorerat den, säger han.
Rif-regionen bär också på en historia av kamp. År 1921 utropade klanledaren Muhammad Abd el-Krim republiken Rif, en självständig stat med knappt en halv miljon invånare. Republiken blev kortlivad – fem år senare upplöstes den, och området föll återigen under spanskt kolonialstyre.
Sedan Marockos självständighet 1956 har regionen gjort otaliga försök till uppror mot det marockanska kungahuset, med blodiga vedergällningar som följd.
– Det är en historiskt spänd och konfliktfylld relation mellan Rif och centralmakten. Ingen av sidorna har egentligen något förtroende för varandra, säger Khalid el Bekkari.
Hirak-demonstranterna utmålades tidigt som separatister, både i nationell media och av regeringsrepresentanter. Över folkmassornas huvuden vajade ju Rif-republikens flagga, halvmånen och stjärnan, mot en vit och röd bakgrund, sade de.
Men de slagord som skanderades på Al Hoceimas torg uttryckte ingen vilja att bryta sig loss från Marocko. Hirak-rörelsen krävde fler arbetstillfällen och bättre vägar men också ett universitet och ett sjukhus med en onkologisk avdelning. Trots att Rif-regionen har landets högsta förekomst av cancer tvingas cancersjuka i Al Hoceima resa till Tetouan eller Tanger för behandling. En del hävdar att den höga cancerfrekvensen är en konsekvens av den spanska militärens senapsgasattacker under Rif-kriget på 1920-talet.
När Nasser Zefzafi seglade upp som inofficiell ledare för Hirak-rörelsen hade demonstrationerna redan pågått i flera månader. Men runt honom knöts rörelsens identitet. Nasser Zefzafi var en man av folket, 39 år gammal och arbetslös, men med en pigg blick och en karismatisk retorik som gav ett eko långt utanför Al Hoceima.
– Zefzafi var motsatsen till eliten. Han blev en symbol som många kunde identifiera sig med – även de som inte har för vana att intressera sig för samhällsfrågor, än mindre delta i sociala protester, säger Khalid el Bekkari.
I maj 2017 greps Nasser Zefzafi. Strax därpå spreds en video på sociala medier - Nasser Zefzafi i fängelsets gråa korridor, med blåmärken över armarna och benen. Ett år senare, i målet mot honom och andra aktivister, skulle försvarsadvokaterna föra fram bevis för att Marocko upprepade gånger brutit mot tortyrkonventionen.
I Nasser Zefzafis frånvaro tog Nawal Benaissa över stafettpinnen. Men, poängterar hon, hon har aldrig kallat sig “ledare”.
– Jag ville inte ta den rollen! I rörelsen fanns aktivister med mycket mer kompetens än jag. Men när Zefzafi greps märkte jag att mina bröder och systrar började tappa hoppet. Det behövdes någon som kunde uppmuntra dem, någon att samlas kring, förklarar hon.
Som kvinna, och dessutom mamma till fyra små barn, skulle Nawal Benaissa komma att få ett starkt symbolvärde. Hirak-rörelsen kännetecknades tidigt av en mångfald, ovanlig för det patriarkala Marocko. Och medan Al Hoceimas män greps av polisen var det kvinnorna som klev fram till frontlinjerna; mödrar, systrar, döttrar, fruar.
Nawal Benaissa rycker på axlarna. För henne är det självklart. I Rif-regionen har kvinnor har alltid spelat en avgörande roll i kampen för rättvisa, säger hon, och pekar på att det är ett faktum som historieskrivningen har negligerat:
– Kön spelade ingen roll. Vi kämpade ju alla för samma mål.
Men rollen som språkrör för Hirak-rörelsen innebar stora risker för Nawal Benaissa. Hennes Facebook-konto blockerades gång på gång. När hon lyckades dela information på internet, eller uttalade sig i internationell press, fick hon hembesök av polisen. På polisstationen kunde förhören pågå i upp till tio timmar, berättar hon.
– Hur skulle jag kunna förklara för mina barn att polisen hela tiden sökte efter deras mamma? Det gick inte.
Efter bara ett par månader tog Nawal Benaissa klivet bort från rampljuset. Tillsammans med sin familj flydde hon till Tetouan, en stad drygt tjugo mil från Al Hoceima.
Sedan Hirak-rörelsen föddes har omkring ett tusental människor gripits, och drygt 500 fängelsedomar har avkunnats mot aktivister och journalister som deltagit i eller rapporterat om protesterna.
Amnesty International har uppmärksammat flera fall, bland dem domen mot Elmortada Iamrachen - en 31-årig aktivist född i Al Hoceima, som gjort sig känd för att förespråka en tolerant och öppen tolkning av islam.
I juni 2017 greps Elmortada Iamrachen, anklagad för terrorbrott. Åtalet rörde två inlägg på Facebook. Det ena var en återgivning av nyheten att en person från Islamiska staten i Turkiet hade mördat den ryske ambassadören. I det andra inlägget skrev Iamrachen i en sarkastisk ton att han hade besökt al-Qaidas ledare Ayman al-Zawahiri i Tora Bora i Afghanistan som hade beordrat Iamrachen att importera vapen till Rif. I rätten förklarade Iamrachen att inlägget borde ha uppfattats som uttalad satir, bland annat därför att han aldrig hade besökt Afghanistan.
Journalisten och aktivisten Amine Belghazi var den siste att intervjua Elmortada Iamrachen innan han greps.
– Alla vet att han är en av de mest öppna, fredliga rösterna i Marocko. Det fanns ingenting radikalt i hans retorik, men eftersom han bär skägg såg staten en möjlighet att rikta terror-anklagelser mot honom, säger Amine Belghazi.
Den 30 november 2017 dömdes Elmortada Iamrachen till fem års fängelse. Under tiden i häktet avled hans pappa, och hans fru födde parets första barn. Domen fastställdes i november 2018 av en högre rättslig instans.
– På ett humant plan skär behandlingen av Elmortada Iamrachen som en kniv i hjärtat. Det är en fruktansvärd, omänsklig fläck på maktens samvete, säger Amine Belghazi.
Den 29 juli 2018 dömde en domstol i Casablanca ut sammanlagt drygt 300 år i fängelse, fördelat på 54 journalister och aktivister. En av de dömda var Nasser Zefzafi. Tillsammans med en handfull andra dömdes han till målets strängaste straff, 20 års fängelse, för att ha “hotat rikets säkerhet”.
Domarna ska prövas i appellationsdomstolen i Casablanca, men det är oklart när. Elva av de dömda aktivisterna har redan benådats av kung Mohammed VI.
De hårda domarna är ovanliga för kung Mohammed VI:s styre, påpekar Khalid El Bekkari:
– I tidigare proteströrelser har den marockanska statens strategi snarare varit att ge kortare fängelsestraff eller att förhandla med ledarna för att blidka dem. I det här fallet är det tydligt att det snarare handlar om en hämndaktion. Aktivisterna skulle bestraffas för sin respektlöshet mot makten.
För Nawal Benaissa är det rättsliga efterspelet för de månader hon agerade som språkrör för Hirak-rörelsen ännu inte över. För sina uppmaningar till protester på Facebook har hon dömts till tio månaders fängelse, men domen är överklagad till högre instans.
Nawal Benaissa betonar att hon aldrig kallade sig Hirak-rörelsens ledare.
Situationen i hennes hemstad Al Hoceima är svår. I perioder barrikaderar militären infarterna till staden och polisbevakningen är fortsatt hög.
– Vi känner oss inte trygga. Om någon bär en t-shirt med Elmortada eller Zefzafis ansikte kommer en polis och säger åt oss att ta av den, säger Nawal Benaissa.
Ändå ångrar hon ingenting. Om chansen gavs skulle hon göra det igen, säger hon. Och trots att hopplösheten lagt sin hand över Al Hoceima, ser Nawal Benaissa framtiden an:
– Hirak är en idé som lever kvar i oss, och i våra barn. Min treårige son har redan lärt sig våra slogans utantill. En dag ska rörelsens själ väckas till liv igen, i en ny generation. Och den ska vara ännu mer nobel.
Fanny Hedenmo
Fanny.hedenmo@gmail.com
Läs också
Morocco: Hirak El-Rif appeal must deliver justice after deeply flawed trial (Amnesty International 17 december 2018)
Morocco: Torture Suspicions Mar Mass Trial Verdicts (Human Rights Watch 30 november 2018)
Morocco: Hirak protester jailed over Facebook posts must be released (Amnesty International 14 november 2018)
Marocko: Nawal trakasseras av polisen för sitt arbete för mänskliga rättigheter (svenska Amnesty Internationals aktion 12 november)
Morocco: End intimidation of Hirak protest leader Nawal Benaissa (Amnesty International 17 oktober 2018)
Morocco: Review Conviction of Protest Leader (Human Rights Watch 6 februari 2018)
عامان على الحراك في المغرب: مئات الأحكام بالسجن أوقفت الاحتجاجات
أثار الموت الوحشي لبائع السمك واحدة من أكبر الحركات الاحتجاجية في تاريخ المغرب الحديث. لقد مر عامان وتم إصدار ما يقرب من خمسمائة حكم بالسجن منذ ذلك الحين. ويخضع معقل الحركة، مدينة الحسيمة الساحلية، اليوم لرقابة مشددة من الشرطة، وقد أفسح الإيمان بالمستقبل المجال أمام اليأس المتزايد باستمرار. - أمنيتي الآن أن تعود روح الحركة إلى الحياة يوما ما، في جيل جديد، كما تقول الناشطة نوال بن عيسى.
تلقي شمس الصباح وهجاً أصفر اللون على مقر منظمة العفو الدولية في العاصمة المغربية الرباط. على جدران قاعة الاجتماعات الصغيرة عُلقت صور المناضلات في مجال حقوق الإنسان، والتي تم تسليط الضوء عليها في الحملة العالمية لمنظمة العفو الدولية "اكتب من أجل الحقوق"، والتي تسمى في السويد "Skriv för frihet". ومنهن نوال بن عيسى.
وهي اليوم هنا لتتلقى صندوقًا أصفر مليئًا بمئات الرسائل التشجيعية من الناشطين حول العالم. أصبحت أم لأربعة أطفال تبلغ من العمر 37 عامًا من الحسيمة، وجهًا لواحدة من أكبر الحركات الاحتجاجية في المغرب في العصر الحديث.
- عندما انخرطت في الحراك لم يكن لدي أي طموحات سياسية. لقد شاركت في النضال من أجل حقوق الإنسان. من أجل الحق في التعليم والرعاية الصحية. كل ما تدعي الدولة بحمايته. وتقول: اليوم، لدينا دليل على العكس.
وُلد "حراك الريف" - الذي سمي على اسم الكلمة العربية التي تعني "الحركة" - في أعقاب الموت الوحشي لبائع السمك محسن فكري.
وفي مساء يوم 28 أكتوبر/تشرين الأول 2016، شهد محسن فكري مصادرة الشرطة لصيده بسبب الحظر الموسمي. وفي حالة يأس، قفز محسن فكري إلى ضاغطة القمامة حيث تم إلقاء الأسماك. وفي مقاطع فيديو للحادث، شوهد وهو يُسحق ببطء حتى الموت، وسط صرخات ودعوات المتفرجين اليائسين.
أصبح الحادث حافزا لليأس الذي ترسخ منذ فترة طويلة بين سكان الحسيمة، وهي مدينة ساحلية جبلية تقع بين جبال الريف في شمال المغرب والبحر الأبيض المتوسط. تنتمي المدينة إلى واحدة من أفقر المناطق في البلاد. ويبلغ معدل البطالة ضعف المعدل الوطني تقريبا، والبنية التحتية متخلفة بشدة.
ومن أهم مصادر الدخل في المنطقة التحويلات المالية من المغتربين في أوروبا وأمريكا الشمالية، وزراعة وتصدير القنب. لكنها أصبحت مهددة بالانقراض في السنوات الأخيرة، كما يقول الأستاذ وعالم الاجتماع خالد البكاري؛ نتيجة للأزمة المالية عام 2008، والنقص الكبير في المياه في المنطقة.
- رغم الوعود المتكررة بالاستثمارات والمشاريع، إلا أن الحكومة المركزية بالرباط فشلت فشلا ذريعا في كسر التهميش، أو تجاهلته، على حد قوله.
وتحمل منطقة الريف أيضًا تاريخًا نضاليًا. وفي عام 1921، أعلن زعيم العشيرة محمد عبد الكريم جمهورية الريف، وهي دولة مستقلة لا يتجاوز عدد سكانها نصف مليون نسمة. لم تدم الجمهورية طويلاً، إذ تم حلها بعد خمس سنوات، وسقطت المنطقة مرة أخرى تحت الحكم الاستعماري الإسباني.
منذ استقلال المغرب عام 1956، قامت المنطقة بمحاولات لا حصر لها للتمرد ضد العائلة المالكة المغربية، ما أدى إلى عمليات انتقامية دموية.
- علاقة متوترة تاريخياً ومليئة بالصراعات بين الريف والحكومة المركزية. ويقول خالد البكاري إن أياً من الطرفين لا يثق في الآخر.
تم تصوير متظاهري الحراك في وقت مبكر على أنهم انفصاليون، سواء في وسائل الإعلام الوطنية أو من قبل ممثلي الحكومة. وقالوا إن علم جمهورية الريف والهلال والنجمة مرفوع فوق رؤوس الحشود على خلفية بيضاء وحمراء.
لكن الشعارات التي ترددت في ساحة الحسيمة لم تعبر عن الرغبة في الانفصال عن المغرب. وطالبت حركة الحراك بمزيد من الوظائف وطرق أفضل، كما طالبت أيضًا بإنشاء جامعة ومستشفى يضم قسمًا للأورام. ورغم أن منطقة الريف تشهد أعلى معدلات الإصابة بالسرطان في البلاد، فإن مرضى السرطان في الحسيمة يضطرون للسفر إلى تطوان أو طنجة لتلقي العلاج. يزعم البعض أن ارتفاع معدل الإصابة بالسرطان هو نتيجة لهجمات غاز الخردل التي شنها الجيش الإسباني خلال حرب الريف في عشرينيات القرن الماضي.
عندما تولى ناصر الزفزافي منصب القائد غير الرسمي لحركة الحراك، كانت المظاهرات مستمرة منذ عدة أشهر. لكن هوية الحركة كانت مقيدة حوله. كان ناصر الزفزافي رجلاً من الشعب، يبلغ من العمر 39 عاماً، وعاطلاً عن العمل، ولكن بمظهر مبهج وخطاب كاريزمي كان له صدى خارج الحسيمة.
- الزفزافي كان عكس النخبة. لقد أصبح رمزًا يمكن للكثيرين التماثل معه، حتى أولئك الذين لم يعتادوا على الاهتمام بالقضايا الاجتماعية، ناهيك عن المشاركة في الاحتجاجات الاجتماعية، كما يقول خالد البكاري.
وفي مايو 2017، ألقي القبض على ناصر الزفزافي. وبعد فترة وجيزة، انتشر مقطع فيديو على مواقع التواصل الاجتماعي – ناصر الزفزافي في الممر الرمادي بالسجن، وكدمات في ذراعيه وساقيه. وبعد مرور عام، في القضية المرفوعة ضده وضد نشطاء آخرين، سيقدم محامو الدفاع أدلة على أن المغرب انتهك مرارا وتكرارا اتفاقية مناهضة التعذيب.
وفي غياب ناصر الزفزافي، تولت نوال بن عيسى المهمة. لكنها تشير إلى أنها لم تطلق على نفسها مطلقًا لقب "القائدة".
- لم أرغب في القيام بهذا الدور! كان هناك في الحركة نشطاء أكثر كفاءة مني بكثير. لكن عندما تم القبض على الزفزافي، لاحظت أن إخوتي وأخواتي بدأوا يفقدون الأمل. وأوضحت أنهم كانوا بحاجة إلى شخص يمكنه تشجيعهم، شخص يلتف حولهم.
باعتبارها امرأة وأم لأربعة أطفال صغار، سيكون لنوال بن عيسى قيمة رمزية قوية. اتسمت حركة الحراك في وقت مبكر بالتنوع، وهو أمر غير معتاد بالنسبة للمغرب الأبوي. وبينما اعتقلت الشرطة رجال الحسيمة، كانت النساء هن من تقدمن إلى الخطوط الأمامية؛ الأمهات والأخوات والبنات والزوجات.
تهز نوال بن عيسى كتفيها. بالنسبة لها فمن الواضح. وفي منطقة الريف، لعبت المرأة دائمًا دورًا حاسمًا في النضال من أجل العدالة، كما تقول، وتشير إلى أن هذه حقيقة أهملها التأريخ:
- الجنس لا يهم. كنا جميعاً نقاتل من أجل نفس الهدف.
لكن دور الناطق بلسان الحراك كان يعني مخاطر كبيرة لنوال بن عيسى. تم حظر حسابها على الفيسبوك مراراً وتكراراً. وعندما تمكنت من مشاركة المعلومات على الإنترنت، أو التحدث في الصحافة الدولية، قامت الشرطة بزيارتها. وتقول إن الاستجواب في مركز الشرطة يمكن أن يستمر لمدة تصل إلى عشر ساعات.
- كيف يمكنني أن أشرح لأطفالي أن الشرطة تبحث باستمرار عن والدتهم؟ إنها لا تعمل.
بعد بضعة أشهر فقط، ابتعدت نوال بن عيسى عن الأضواء. هربت مع عائلتها إلى تطوان، وهي مدينة تبعد حوالي عشرين ميلاً عن الحسيمة.
منذ ولادة الحراك، تم اعتقال حوالي ألف شخص، وصدر أكثر من 500 حكم بالسجن ضد النشطاء والصحفيين الذين شاركوا في الاحتجاجات أو قاموا بتغطية الاحتجاجات.
وقد لفتت منظمة العفو الدولية الانتباه إلى عدة قضايا، بما في ذلك الحكم الصادر ضد المرتضى إعمراشن – وهو ناشط يبلغ من العمر 31 عاماً ولد في الحسيمة، والذي أصبح معروفاً بمناصرته لتفسير متسامح ومنفتح للإسلام.
وفي يونيو 2017، ألقي القبض على المرتضى إعمراشن بتهمة ارتكاب جرائم إرهابية. وتتعلق لائحة الاتهام بمنشورين على فيسبوك. كان أحدهما عبارة عن خبر مفاده أن أحد أفراد تنظيم الدولة الإسلامية في تركيا قد اغتال السفير الروسي. وفي التدوينة الثانية، كتب إعمراشن بلهجة ساخرة أنه زار زعيم تنظيم القاعدة أيمن الظواهري في تورا بورا بأفغانستان، الذي أمر إعمراشن باستيراد أسلحة إلى الريف. وفي المحكمة، أوضح يامراشين أنه كان ينبغي فهم المنشور على أنه هجاء صريح، ويرجع ذلك جزئيًا إلى أنه لم يقم بزيارة أفغانستان مطلقًا.
وكان الصحفي والناشط أمين بلغازي آخر من أجرى مقابلة مع المرتضى إعمراشن قبل اعتقاله.
- يعلم الجميع أنه من أكثر الأصوات السلمية المنفتحة في المغرب. لم يكن هناك أي شيء متطرف في خطابه، ولكن لأنه كان ملتحيا، رأت الدولة فرصة لتوجيه تهم الإرهاب ضده، كما يقول أمين بلغازي.
في 30 نوفمبر 2017، حُكم على المرتضى إعمراشن بالسجن لمدة خمس سنوات. أثناء احتجازه، توفي والده، وأنجبت زوجته الطفل الأول للزوجين. وقد أيدت المحكمة العليا الحكم في نوفمبر/تشرين الثاني 2018.
- على المستوى الإنساني، معاملة المرتضى تقطع إعمراشن كالسكين في القلب. يقول أمين بلغازي: "إنها وصمة عار رهيبة وغير إنسانية في ضمير السلطات".
في 29 يوليو 2018، حكمت محكمة في الدار البيضاء على 54 صحفيًا وناشطًا بالسجن بما يزيد قليلاً عن 300 عام. وكان من بين المدانين ناصر الزفزافي. وحُكم عليه، مع مجموعة من الأشخاص الآخرين، بأشد عقوبة في هذه القضية، وهي السجن 20 عاماً، بتهمة "تهديد أمن المملكة".
ومن المقرر أن تتم محاكمة الأحكام أمام محكمة الاستئناف في الدار البيضاء، لكن من غير الواضح متى. وقد أصدر الملك محمد السادس عفواً عن 11 من الناشطين المدانين.
الأحكام القاسية غير معتادة في عهد الملك محمد السادس، يقول خالد البكاري:
- في الحركات الاحتجاجية السابقة، كانت استراتيجية الدولة المغربية تتمثل في إصدار أحكام سجن أقصر أو التفاوض مع القادة لاسترضائهم. ومن الواضح في هذه الحالة أن هذا عمل انتقامي. وسيتم معاقبة النشطاء بسبب عدم احترامهم للسلطات.
بالنسبة لنوال بن عيسى، فإن التداعيات القانونية للأشهر التي عملت فيها كناطقة باسم حركة الحراك لم تنته بعد. بسبب دعوتها للاحتجاجات على فيسبوك، حُكم عليها بالسجن لمدة عشرة أشهر، لكن الحكم قيد الاستئناف أمام محكمة أعلى.
وتؤكد نوال بن عيسى أنها لم تطلق على نفسها مطلقا لقب زعيمة الحراك.
الوضع في مسقط رأسها الحسيمة صعب. وفي بعض الأحيان، يحصن الجيش مداخل المدينة ويظل تواجد الشرطة كثيفا.
- لا نشعر بالأمان. تقول نوال بن عيسى، إذا ارتدى أحدهم قميصًا عليه وجه المرتضى أو الزفزافي، يأتي شرطي ويطلب منا خلعه.
ومع ذلك، فهي لا تندم على شيء. وتقول إنها لو أتيحت لها الفرصة لفعلت ذلك مرة أخرى. وعلى الرغم من اليأس الذي يخيم على الحسيمة، نوال بنعيسى تتطلع إلى المستقبل:
- الحراك فكرة تعيش فينا، وفي أطفالنا. لقد حفظ ابني البالغ من العمر ثلاث سنوات شعاراتنا عن ظهر قلب. ذات يوم ستعود روح الحركة إلى الحياة في جيل جديد. وينبغي أن يكون أكثر نبلا.
عن موقع amnestypress
فاني هيدينمو
Fanny.hedenmo@gmail.com
اقرأ أيضا
المغرب: استئناف حراك الريف يجب أن يحقق العدالة بعد محاكمة معيبة للغاية (منظمة العفو الدولية، 17 ديسمبر 2018)
المغرب: أحكام محاكمة جماعية في شبهات التعذيب (هيومن رايتس ووتش، 30 نوفمبر 2018)
المغرب: يجب إطلاق سراح متظاهر الحراك المسجون بسبب منشوراته على فيسبوك (منظمة العفو الدولية، 14 نوفمبر/تشرين الثاني 2018)
المغرب: نوال تتعرض للمضايقة من قبل الشرطة بسبب عملها في مجال حقوق الإنسان (تحرك منظمة العفو الدولية السويدية في 12 نوفمبر/تشرين الثاني)
المغرب: ضعوا حداً لترهيب زعيمة احتجاجات الحراك نوال بن عيسى (منظمة العفو الدولية، 17 أكتوبر/تشرين الأول 2018)
المغرب: يجب إعادة النظر في إدانة زعيم الاحتجاج (هيومن رايتس ووتش، 6 فبراير/شباط 2018)
ليست هناك تعليقات:
إرسال تعليق